I was happy, owing to the supremacy of literature.

This keeps us sweet and sane.

 

Virginia Woolf, 1926

Modernismens litteratur har ofta visats en aversion, för att den har en alltför intellektuell eller elitistisk estetik. Den tämligen stora estetiska skillnaden från föregående epok, romantiken, kan vara en bidragande orsak. Med bland andra Charles Baudelaire och Walt Whitman gör romantiken sitt avslut och modernismen tar successivt vid. Under denna tid, från 1850-talet och framåt, pågår dels en industriell revolution, dels en estetisk. De båda är intimt sammanlänkande och har av många litteraturforskare betraktats som beroende av varandra. Det är en hastig utveckling och människor blir allt mer präglade av teknik och maskiners inverkan. Vissa författare värjer sig för denna utveckling och vägrar en användning av den i sina texter, medan andra anammar den nya tekniken och estetiserar den.

Perioden mellan 1880 till och med 1910 kallas förmodernismen eller premodernismen. Denna tid utmärks särskilt av symbolismen. Den liknar romantiken, bland annat genom att författare gärna använder den yttre verkligheten och framför allt miljön för att spegla den inre verkligheten: landskapet som själstillstånd, vilket är ett typiskt romantiskt drag. Tiden efter förmodernismen kallas högmodernismen (1910-1930)och utmärks framför allt av expressionism. Hit hör Marcel Proust, James Joyce och Virginia Woolf. Den därefter kommande delen av modernismen är senmmodernismen (1930-1939). Modernismen som litterär och konstnärlig epok avslutas alltså i och med andra världskrigets intåg i historien. Då gick också många av modernismens ledande författare bort, så som Virginia Woolf, Gertrude Stein och W. B. Yeats.

Förmodernismen, högmodernismen och senmodernismen skiljer sig naturligtvis åt i idéinnehåll och estetik, men man kan likväl utröna vissa allmänmodernistiska särdrag. Inom modernismens estetik i stort hade man bland annat i någon mening krav på normbrott, också kallat abnormitet. I äldre tider fick litteraturen ofta sin status efter hur väl man följde regler och normer, till exempel inom franskklassicismen. I modernismens litteratur frångår man exempelvis regelbunden rytm eller regelbundna rim. Man frångår även det gängse poetiska ordvalet, och värjer sig från ordval som tidigare ansetts vara alltför vardagliga eller vulgära.

Många forskare anser att denna stilistiska och språkliga utveckling gör modernismens litteratur verklighetsfrånvänd. Det anses höra till estetikens särdrag, men behöver i praktiken inte vara sann. Jag vill mena att modernismens litteratur är mer realistisk ur en psykologisk aspekt. Bruket av stilgreppet stream of consciousness, den täta språkliga formen, abnormiteten och att man bryter mot kravet på litterär regelbundenhet ger tillsammans förutsättningar för en vidare tolkningshorisont och i så måtto en vidare relaterbarhet.

Den estetiska utvecklingen från och med 1850-talet följer den historiskt-politiska men kan också särskiljas från den. Liksom medeltiden följs av renässansen på grund av att man under renässansen i största möjliga mån vill frångå medeltidens estetik, går man under modernismen ifrån romantikens mörka, bombastiska och/eller sublima stilvilja. Romantikens romaner är generellt längre och mer utspädda än modernismens (vi ska här komma ihåg att romanen under romantiken fortfarande var en ny företeelse.) Detta tar sin utgångspunkt i språkbruket. Inom modernismen står språket mer i centrum. I en av romantikens största romaner, Charlotte Brontës Jane Eyre (1847), karaktäriseras stilen av att man skapar landskap stora nog att fylla ett inre landskap, vilket är epoktypiskt. Det ger en lingvistisk effekt som självfallet inte är lika fokuserad som den modernistiska diskursen genererar. Många forskare har pekat på modernismens huvudsakliga syfte som en språkförnyelse. I retrospekt framgår det att syftet lika mycket är att frångå romantiken, och att språkförnyelsen är en avsiktlig orsak av detta.

Modernismens utveckling sker i takt med att romantiken tunnar ut. Ett nytt språk tar vid, enär man strävar efter en ny världsbild. Men modernismen utvecklas också lika mycket, om än ej mer, för att konsten behöver en förnyelse. Således är inte behovet av förnyelse enbart ett kontextuellt behov – för att beskriva den nya världen – utan också ett behov av att gynna konstens fortlevnad.

Virginia Woolfs To the Lighthouse (1927) är modernistisk såtillvida att den använder greppet stream of consciousness, vilket i Woolfs text innebär att berättaren pendlar mellan de medverkande karaktärernas medvetanden till synes sporadiskt, istället för som varit gängse fram till och med modernismen, att det finns en ensam berättare, te.x. en jagberättare eller en allvetande. Tankarna tar sig stundom uttryck som osammanhängande, som man inte skulle skriva ned dem utan i verkligheten tänka dem:

“And what then? For she felt he was still looking at her, but that his look had changed. He wanted something – wanted the thing she always found it so difficult to give him; wanted her to tell him that she loved him. And that, no, she could not do. He found talking so much easier than she did. He could say things – she never could. So naturally it was always he that said the things, and then for some reason he would mind this suddenly, and would reproach her. A heartless woman he called her; she never told him that she loved him. But it was not so – it was not so. It was only that she could never say what she felt. Was there no crumbs on his coat. Nothing she could do for him?”

Stycket innehåller stundtals ofullständiga meningar och, desto viktigare, de är upprepande. Det repetetiva symboliserar givetvis här Mrs. Ramsays sätt att intala sig: det var inte så att hon inte älskade Mr. Ramsay, det var inte så. Att från detta snart gå till hushållssysslor så som att borsta Mr. Ramsays rock kan tolkas som ett slags försvarsmekanism, att sysselsätta sig med något annat för att slippa sysselsätta tankarna.

Det finns i To the Lighthouse alltså ett oräkneligt antal berättare. Som Erich Auerbach i Mimesis påvisar framkallar detta ett nytt sätt för läsaren att skapa sig en uppfattning om romanens medverkande karaktärer:

“Vidare förekom det redan tidigare, särskilt från slutet av 1800-talet, berättande verk som på det hela taget sökte förmedla ett ytterst individualistiskt, subjektivt, ofta excentriskt intryck av verkligheten, och alldeles uppenbart inte alls strävade efter eller förmådde utsäga något allmängiltigt eller objektivt om den.”

Genom att inte använda sig av en jagberättare eller en allvetande berättare, har Woolf möjlighet att tillskriva en karaktär iakttagelser, åsikter och egenskaper som annars förmodligen inte hade framkommit. Alla dessa iakttagelser, åsikter och egenskaper är subjektiva och spretiga; de kommer ur repliker, beskrivningar och andra karaktärers inre monologer.

Att på ett motsatt sätt beskriva en karaktär ur en enda synvinkel kan sägas vara mer subjektivt, särdeles som det handlar om en allvetande berättare. Men eftersom rösterna om, låt säga karaktären Mrs. Ramsay, är så många, så sporadiska och spontana, kan läsaren i slutändan bilda sig en bild av Mrs. Ramsay sannare än den berättad av enkom en röst. Kanske lägger man till exempel mer tillit i James iakttagelser än Mr. Ramsays. Att skapa objektivitet genom subjektivitet kan låta som en omöjlighet, men tre uttalanden är alltid bättre än ett, oavsett om man tror på den ena mer än på den tredje. Karaktärsteckningarna blir sålunda mer nyanserade och därmed mer trovärdiga. Vi kan lita på författaren därför att hon inte berättar för oss exakt vad vi ska tro på.

Woolf har med det nya sättet att teckna karaktärer skapat en mer nedtonad fiktiv värld men också en värld mer lik den verkliga. Vår verkliga värld innehåller för det mesta inte bombastiska händelser och överdramatiserade gester. I ett högst realistiskt synsätt är världen törhända lika god som ond – det blir en slags neutralitet – och den liknar i allmänhet det som Woolf själv formulerar: ”[…] weaving their thin voices in to its whiteness.” Som också Auerbach menar, är texten medvetet subjektiv, men har samtidigt anspråk på att vara verklighetstrogen, vilket tidigare litteratur inte lyckats sammanfoga.

Läsaren får alltså ta del av karaktärernas erfarenheter genom att få många versioner av dem. De oräkneliga berättelser och den väv av stämmor uppkommer i To the Lighthouse främst när en karaktär för en inre monolog. Monologerna är många och flätas in i varandra. De är fragmenterade, obeständiga, flyktiga och stundom sammanhängande. Tankeled hoppas över och tankar sker i tvära kast, ety man förstår sina egna tankar och behöver inte tänka alla led.

Detta skapar ånyo ett modernistiskt kännetecken, nämligen den uppbrutna tiden. På en och samma sida kan finnas flera olika berättelser från helt olika tider, enär läsaren får ta del av flera olika karaktärers tankar. To the Lighthouse har förvisso en tredelad disposition, men i varje del och mellan varje del sker tidshoppen utan förvarning eller förklaring.

I inledningen av del två står följande:

“One by one the lamps were all extinguished, except that Mr. Carmichael, who liked to lie awake a little reading Virgil, kept his candle burning rather longer than the rest.”

Vi får sedan inget veta om vad som händer Carmichael förrän i den andra delens andra kapitel:

“[Here Mr. Carmichael, who was reading Virgil, blew out his candle. It was past midnight.]”

Man skulle kunna säga att modernismen litteräriserar skönlitteraturen. Man väljer det som är mest litterärt och väljer bort det oönskade, man drar litteraturen till sin yttersta spets. Texten är poetiskt förtätad, stundom mer lik lyriken än prosan, ett ytterligare typiskt epitet, vilket gör att också ett oändligt antal berättelser ryms.

Den poetiska förtätningen ger texten oanade skikt. Ett citat ur Virginia Woolf’s To the Lighthouse är tongivande:

“They came there regularly every evening drawn by some need. It was as if the water floated off and set sailing thoughts which had grown stagnant on dry land, and gave to their bodies even some sort of physical releif. First, the pulse of colour flooded the bay with blue, and the heart expanded with it and the body swam, only the next instant to be checked and chilled by the prickly blakness on the ruffled waves. Then, up behind the great black rock, almost every evening spurted irregularly, so that one had to watch for it and it was a delight when it came, a fountain of white water; and then, while one waited for that, one watched, on the pale semicircular beach, wave after wave shedding again and again smoothly a film of mother-of-pearl.”

Notera avsaknaden av ett komma i första meningen. För att underlätta rytmen för läsaren hade man kunna infoga ett komma efter ”evening”, men nu krävs att man läser meningen i ett enda andetag. Det är till fördel för det hela styckets helhet. Det hör samman med rytmen av hela stycket och är därför avsiktligt inte ditsatt. Här märks också språkets och formens nära förhållande med scenens innehåll. Det handlar om vatten och vågor; den tid det tar oss att läsa första meningen är ungefär den verkliga tid det tar för en våg att gå in mot land tills den vänder. Meningen ser inte lång ut den, den tar sin tid på grund av ordens många stavelser.

I det citerade stycket finns inte enkom upprepandet av “wave after wave” och “again and again” i samma mening, utan även omärkliga upprepningar som första meningens ”[t]hey came there regularly every evening” och fjärde meningens ”almost every evening spurted irregularly”.

Det är ett mycket skickligt stycke text. Överhuvudtaget är det tämligen typiskt To the Lighthouse som helhet. Här finns de poetiska och täta formuleringarna på mikronivå. Det finns en medveten rytm med upprepningar, allitterationer och assonanser. De sistnämnda kulminerar i den sista meningen: det är en helhet i det här stycket, en början, mitt och slut som också speglar romanen som helhet.

To the Lighthouse ett typexempel på modernistisk prosa. Den frångår det tidigare kravet på tidsmässigt sammanhang och berättelsen är uppbruten på ett sådant sätt att den följer en för karaktärerna emotionellt dramatisk kurva, istället för en handlingsbaserad. Prosan är tät och lyrisk och har inte ett intellektuellt parafraserbart innehåll; handlingen går att vridas och vändas och liksom exemplet med Brecht, passar hos läsaren där läsaren själv väljer. Allitterationer, assonanser och omärkliga upprepningar appellerar till vår fysiologiska konstruktion. Det är en tyst musik. Woolf skapar vidare genom greppet stream of consciousness ett sätt att låta de medverkande karaktärerna uppfattas av varandra. Alla åsikter är subjektiva, och genom detta stora nät av subjektivitet kan läsaren skapa en objektivitet. Även om romanens omedelbara innehåll är en beskrivning av människor ur Englands övre medelklass i början av 1900-talet, finns en genomgående universialitet och allmängiltighet i texten. Det allmänmänskliga uppnås genom Woolfs litterära form och estetik. En abstrakt text är således ingen otydlig text. Woolf visar hur ingen känsla är precis. Det handlar inte om elitism eller intellektuell kapacitet, det handlar enkom om litteraturens viktigaste byggstenar: språket, innehållet och dess verkan.

LITTERATURLISTA

Auerbach, Erich (1999). Mimesis : Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen. Bonnier, Stockholm [1946].

(red.) Clarke, Stuart Nelson (2009). The Essays of Virginia Woolf. Vol. 5, 1929-1932. London, Hogarth.

Danius, Sara (2002). The senses of modernism : technology, perception, and aesthetics. Cornell University Press, Cornell [1998].

Huyssen, Andreas. After the Great Divide : Modernism, Mass Culture, Postmodernism. Indiana University Press, Indiana [1986].

Lewis, Pericles(5th printing, 2001). The Cambridge Introduction to Modernism. Cambridge University Press, Cambridge [2007].

Woolf, Virginia (2004). To the Lighthouse. Vintage, London [1927].

Advertisements