“I’ve always liked the notion of meeting the great figures of history. But then I think, what if it’s like high school, and all the cool dead people don’t want to hang out with me? Mozart will tell me he’s busy, but then later I’ll see him out with Shakespeare and Lincoln.”

— Niles Crane i Fraiser.

Advertisements

Det finns ett grundläggande problem med upphöjandet av pronomet ”hen” som ett stort feministiskt genombrott. Detta problem bör inte förbigås. Medan tanken är god – vi grumlar könen, gör dem oskiljbara eller osynliga, för att inte tala om ordets fenomenala praktiska betydelse – återstår ändå svårigheten att grumla bort skeva värderingar om vardera kön. Ett ord kan inte göra detta: i praktiken gör bruket av ”hen” ingenting för fördomars omvärdering. ”Hen” är egentligen en mycket typisk språklig utveckling. Vi skapar hela tiden nya ord för att inte såra individer eller grupper, men inte förrän alla kan säga ”han” och ”hon” utan att klistra fiktiva egenskaper vid dem har kommit någonstans alls.

> Strax ringer Radio Gävleborg. De vill att jag säger någoit om Nobelpriset i
> litteratur.

Säg Mircea Cartarescu! Jag vill Mircea Cartarescu. Jag vet inget större.

Min text Modernismens litteratur skrevs för en kurs på avancerad nivå i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet och bedömdes enkom få ett G därför att jag hade glömt en fotnot (tycker intressant). Jag har nu plockat bort alla fotnoter (men behållt litteraturlistan) samt strukit överakademiska delar för en mer flytande läsning. Jag är själv mycket nöjd med tes och evidens.

Det kan f.ö. nog hända att jag någondag berättar vad jag tycker om den akademiska formen.

Det är helt uppenbart att alla ideologipräglade litteraturteorier rymmer ett fatalt problem vad gäller ingång i texterna: deras ingång är helt enkelt inte en ingång. Ideologipräglade litteraturteorier, såsom den feministiska eller marxistiska, fokuserar (i båda bemärkelser) textens innehåll framför dess form. I många fall bortses formen helt. En teori byggd för att tolka skönlitteratur bör ta i beaktande båda aspekter, annars kan den näppeligen kallas litteraturteori.

* ur “Mallarmés poetiska universum”, Jean-Pierre Richard.

Jag menar att jag tänker på musik som lager. Inte lager av tyg som kväver. Kanske frekvenser; varje instrument är ett eller flera lager. Till exempel fiolerna och cellon är alltid flera lager. Jag tycker om ensamma stråkar som ljuder tunt i luften men gör huvudet tjockt av ljud. Jag tycker så himlamycket om när ett stycke är monotont med några små och subtilt återkommande variationer av samma melodi. Vissa låtar börjar med några tunna lager och allteftersom blir de tjockare och tjockare, mot mitten eller slutet har musikerna plockat upp den lilla stråkens melodi i inledningen och utvecklat den, den blommar explosionsartat. Till exempel Moya.

Inom litteraturvetenskapen på Karlstad universitet har man nu ett nytt fokus: litteraturen som gränsöverskridande fenomen. Det ska tydligen ligga rätt i tiden. Man skiljer tydligt på detta nya fokus från “traditionell litteraturhistoria”. Som många av er troligen vet, bytte man ämnesnamn från “litteraturhistoria” till “litteraturvetenskap” på 1970-talet, för att som ordet anger göra ämnet mer vetenskapligt. Så långt allt gott. Fokuseringen på det gränsöverskridande verkar dock ta mycket väsentligt från den grundläggande litteraturvetenskapen: man läser allt färre så kallade kanoniska verk (verk som genom historien överlevt långt efter sin tid). Den antika litteraturen – som är fundamentet till hela den västerländska litterära traditionen och vars formella regler följs än idag – studeras nu i princip inte alls. Jag skulle vilja jämföra detta med språkliga experiment, som många unga författare dras till (för att, bl.a., tror jag, undgå ett traditionellt skrivsätt). Problemet där, och problemet med att bara studera olika verks förhållande till varandra, är att man måste kunna språket för att bryta mot dess regler, liksom man måste veta något om faktiska stora verk innan man skriver något i en annan riktning. Idén fäller sig själv.

Jag tycker mycket om de små nyansskillnaderna, att stycket är egentligen är väldigt monotont med små subtila rörelser; livet. Och cellostråkar. Crescendon. Jag tycker mycket om cellocrescendon.

Jag förundras över svenska bokförlags sätt att mer ofta än sällan utelämna ett verks ursprungliga utgivningsår. Skulle läsaren inte vara intresserad? Är verket en så kallad klassiker kan man ibland, om man har tur, finna det på baksidan, andra gånger inbakat i ett förord. Jag vill inte googla när jag läser. Anglosaxerna är före här.