Archives for category: feminism

Det klagas en hel del på Svenska Akademien. De Aderton har fel ålder, fel kön, fel åsikter eller fel utbildning. De är alla gamyler, de saknar fräscha ögon eller koppling till samtiden. Akademien består enkom av fem kvinnor (varav en bestämt sig för att inte vara med och leka). En av dem är tydligen höger. De har spridda utbildningar.

Man kan också säga att de flesta är tämligen erfarna inom sitt ämnesfält och att kopplingen till samtiden är irrelevant eftersom de sitter i Akademien för att utnämna potentiellt tidlösa texter. Man kan upplysa allmänheten om att Akademien är en långsamt utvecklande institution, eftersom man måste dö för att komma ur den (inte ens Ekman tar sig ur, som har valt att stanna hemma och vara politisk och skita i litteraturen*). Om en balans i kön kommer uppstå kan ingen säga, men tittar man på ledamöternas utbildningar och sysselsättningar kunde jag inte vara mer tillfreds. Könsorganens symmetri spelar törhända mindre roll. Jag struntar faktiskt i att där sitter fem kvinnor och tretton män. Om jag var rik och kunde upprätta något sådant som en litterär institution som varje år ger en författare uppmärksamhet för dennes litterära gärning, hade jag också velat att det bedömdes av en uppsjö skönlitterära författare, professorer i litteraturvetenskap, i nordisk litteratur, nordiska språk, historia; av människor som dagligdags arbetar med litteratur eller språk.

Jag är verkligen inte intresserad av era åsikter om det senaste valet av nobelpristagare i litteratur om det är grundat på vad du tycker om en ledamots eventuella åsikter eller politiska ställning – tyvärr stöter jag på dem lite för ofta för att inte irriteras. Ledamöternas eventuella åsikter eller politiska ställning hör inte till deras jobb som ledamöter. De sitter i Akademien för att göra ett utbildat jobb. Vem som helst som sitter i Akademien färgar sina litterära åsikter om författare baserat på vem de är som människor – ja – men de vet lika väl som naturvetaren vad det är att vara objektiv, det vill säga: de kan skilja kvalitet från ickekvalitet. (Och du har ingen aning om hur de är som människor.) Det finns inom litterära sammanhang något sådant som expertis. Det är sant.

Litteraturvetenskap är en vetenskap. Den handlar inte om att säga att den här boken är bra, för den påminner mig om min gamla pojkvän i högstadiet och jag tycker att den författaren borde få priset.

Lika lite bryr jag mig om du tycker att nobelpriset faktiskt borde gå till Joyce Carol Oates för att hon är en kvinna och en kvinna förtjänar nobelpriset. Oates kommer aldrig att få något nobelpris, eftersom Akademien tittar på hela författarskap och Oates har skrivit för mycket skit. Det gör många författare, ety de måste tjäna sitt leverbröd. De som skriver skit får inte nobelpris. Skiten kommer således inte ur fittan och beslutet att inte ge nobelpriset till en kvinna grundas inte på författarens kön utan dess texters litterära kvalitet.

* vilket jag ser som ytterligt oansvarigt.

Advertisements

bild
Torsten Rönnerstrand.

Det finns ett grundläggande problem med upphöjandet av pronomet ”hen” som ett stort feministiskt genombrott. Detta problem bör inte förbigås. Medan tanken är god – vi grumlar könen, gör dem oskiljbara eller osynliga, för att inte tala om ordets fenomenala praktiska betydelse – återstår ändå svårigheten att grumla bort skeva värderingar om vardera kön. Ett ord kan inte göra detta: i praktiken gör bruket av ”hen” ingenting för fördomars omvärdering. ”Hen” är egentligen en mycket typisk språklig utveckling. Vi skapar hela tiden nya ord för att inte såra individer eller grupper, men inte förrän alla kan säga ”han” och ”hon” utan att klistra fiktiva egenskaper vid dem har kommit någonstans alls.