“Det är årets sista vecka,
jag räknar inga dagar men i sängen är lukten av sjukdom så stark
att den utplånar alla skuggor,
kroppen hel bara mot lakanen.
Årsringarna i eken pressade in i ögat,
ett tätt tätt mörker som ger ljus.
Plötsligt har du celler tydliga som knappar
utspridda och sorterade på golvet,
här är giftet och det rinner i trådar genom muskler, mage och leder,
torkar runt munnen och runt din röst
som strilar i ett snett ljus över bröstkorgen,
strilar och blir kvar.
Jag sjunker med fingrarna i din kind,
ser efter i dina ögon,
vet inget om försvinnanden när dom kommer”

Sara Hallström, ur Vi måste ha protein (2004).

Advertisements