Jag läser nästan bara saklitteratur om medeltiden, denna vackert missvisande term som ska representera 1000 inte så anspråkslösa år efter antiken. Just nu läser jag Michael Nordbergs Den dynamiska medeltiden (vars titel folk finner humoristisk) och Dick Harrisons Stora döden (är så glad över denna utförliga svenska inlaga!). Jag tycker himla mycket om historia, särskilt uppskattar jag nu populärhistoria, därför att jag inte har det antropologiska helt tillrättalagt än* (jag inbillar mig att när man väl kan historien kan man den som alfabetet, men så är det kanske inte**, särskilt inte vid min ålder***). Och för all del för att det är så trevligt. Jag menar Peter Englund! När jag första gången läste Förflutenhetens landskap var även första gången farfar på vackraste värmländska sa “jaså du måste rita i böckerna också”**** och sedan dess har han upprepat den repliken och jag har repat upp och lagt bokens fakta på plats. Förvisso älskade jag också Vikingarnas slavar, som ju är jävligt hardcore, den är verkligen minutiös i sitt fokus, en avhandling av den typ jag hoppas kunna äta till frukost efter några år av pophistoriabakelser.

* annat är det ju med litteraturens historia, min älskade.
** särskilt som man hela tiden måste infoga fakta, som att lägga till en bokstav mellan m och n, nej, jag vet inte hur jag ska se på detta – hur gör historikerna själva? undrar jag.
*** ack.
**** jag strök alltså under mening efter mening.
Advertisements