“Dussintals dialekter av grönt.”

– Tomas Tranströmer.

Advertisements

“Brevvän jag ska berätta för dig om intressen.
Det finns en postiljonernas tid när vi sover
och endast postiljonerna är vakna. Föds du
med ett frimärke på tungan får du inte gifta dig bort.
Då är ditt öde att bli en blyg gryningspostiljon man sällan ser.
Ingenting får brevvänner hålla för dig själva.
Förstår du nu varför postiljonerna är så nervösa?
Jag är en nattskiftesarbetare. Det finns alltid en natt
som måste skiftas och så många skiftnycklar som jag har
finns det alltför många dagar överallt. Längtar du vid en
bensinstation kan den fatta eld har du också intressen?”

Catharina Gripenberg.

“the poem her belly marched through me as
one army.   From her nostrils to her feet

she smelled of silence.”

E. E. Cummings.

“Våra tankar hängde brända på stängslen.
Sjok av himmel och landskap var borta
liksom varje begriplighet.”

Kjell Espmark.

“Jag bär dig som ett sår i pannan,
ett sår som inte vill läkas.
Det gör inte alltid ont. Och inte
rinner hjärtat ut där och dör.
Men ofta blir jag plötsligt blind
och känner blodsmak i munnen.”

Gottfried Benn.

“Where you used to be,
there is a hole in the world,
which I find myself constantly walking around in the daytime,
and falling into at night.
I miss you like hell.”

Edna St. Vincent Millay.

“Midnattens järnmun har sitt tolvslag ropat
till sängs, i älskande
spöktimmen nalkas
O natt
o ljuva natt
o hulda natt
godnatt”

Wiljam i Resan till Melonia.

“At the frontier of your skin.
Where I end and you begin.
Where I cross from sin to sin.
Abandon hope and enter in.
And lose my soul.
At the frontier of your skin no guards patrol.

At the frontier of your skin mad dogs patrol.
At the frontier of your skin.
Where they kill to keep you in.
Where you must not slip your skin.
Or change your role.
You can’t pass out I can’t pass in.
You must end as you begin.
Or lose your soul.
At the frontier of the skin armed guards patrol.”

Salman Rushdie, ur The Ground Beneath Her Feet (1999).

“Döden är en muskel inuti en muskel.
Vid vattenbrynet försvinner höstlöven förstorade ner i jorden.
Att sedan få gå i sjöbris. Varje del av handen är vanlig och tyst.
Vinden skall postumt blåsa genom din hårfärgs färg,
blåsa genom ditt huvuds enda krans.”

Fredrik Nyberg, ur Blomsterur (2000).

“Om det är tungt så ta i det med marken,
ett träd ska gro i fotavtrycken till en spegelbild.
Så ska fåglarna dricka av sig själva när kronan lapar grundvattnet,
så ska sjukhusen flagna klara och organen lysa i vinter
med ett osynligt men verkande ljus.
Om det är tungt så ska gråten också vara en sång.”

Viktor Johansson, ur Kapslar (2007).

“Om det nu är osynligt
så fånga det mellan händerna
Om det nu kommer emot dig
så kupa händerna och fånga det”

Kristian Lundberg, ur Om det är osynligt så fånga det med öppna händer (2001).

“Naturally it is night.
Under the overturned lute with its
One string I am going my way
Which has a strange sound.

This way the dust, that way the dust.
I listen to both sides
But I keep right on.
I remember the leaves sitting in judgment
And then winter.

I remember the rain with its bundle of roads.
The rain taking all its roads.
Nowhere.

Young as I am, old as I am,

I forget tomorrow, the blind man.
I forget the life among the buried windows.
The eyes in the curtains.
The wall
Growing through the immortelles.
I forget silence
The owner of the smile.

This must be what I wanted to be doing,
Walking at night between the two deserts,
Singing.”

W.S. Merwin.

“Den blå himlens motordån är starkt.
Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,
där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –
snäckor och telefoner susar.

Det sköna hinner man bara se hastigt från sidan.
Den täta säden på åkern, många färger i en gul ström.
De oroliga skuggorna i mitt huvud dras dit.
De vill krypa in i säden och förvandlas till guld.

Mörkret faller. Vid midnatt går jag till sängs.
Den mindre båten sätts ut från den större båten.
Man är ensam på havet.
Samhällets mörka skrov driver allt längre bort.”

Tomas Tranströmer, ur Klanger och spår (1966).

“Det är årets sista vecka,
jag räknar inga dagar men i sängen är lukten av sjukdom så stark
att den utplånar alla skuggor,
kroppen hel bara mot lakanen.
Årsringarna i eken pressade in i ögat,
ett tätt tätt mörker som ger ljus.
Plötsligt har du celler tydliga som knappar
utspridda och sorterade på golvet,
här är giftet och det rinner i trådar genom muskler, mage och leder,
torkar runt munnen och runt din röst
som strilar i ett snett ljus över bröstkorgen,
strilar och blir kvar.
Jag sjunker med fingrarna i din kind,
ser efter i dina ögon,
vet inget om försvinnanden när dom kommer”

Sara Hallström, ur Vi måste ha protein (2004).

“1.
In the night, in the wind, at the edge of the rain,
I find five irises, and call them lovely.
As if a woman, once, lay by them awhile,
then woke, rose, went, the memory of hair
lingers on their sweet tongues.

I’d like to tear these petals with my teeth.
I’d like to investigate these hairy selves,
their beauty and indifference. They hold
their breath all their lives
and open, open.

2.
We are not lovers, not brother and sister,
though we drift hand in hand through a hall
thrilling and burning as thought and desire
expire, and, over this dream of life,
this life of sleep, we waken dying–
violet becoming blue, growing
black, black–all that
an iris ever prays,
when it prays,
to be.”

Li-Young Lee.

“Av odrömt etsat
kastar det sömnlöst genomvandrande brödlandet
upp livsberget.

Av dess inkråm
knådar du nya våra namn
som jag, med ett öga
liknade
ditt på varje finger,
avsöker efter
ett ställe genom vilket jag
kan vaka mig fram till dig,
med det klara
hungerljuset i munnen.”

Paul Celan, ur Atemwende (1967), övers. Lars-Inge Nilsson.

“Somehow it’s sometimes hard to be a human.
Arms and legs get often in the way,
making oneself a bulky, awkward burden.”

Robert Creely, ur “En famille”.

john la farge snow-storm

John LaFarge, Snow Storm (1865).

neat

ANNIE Right. Well, I don’t know, I mean, uh, some of her poems seem – neat, you know.

ALVY Neat?

ANNIE Neat, yeah.

the yellow scale
The Yellow Scale by Franz Kupka (1871-1957) a Czech avant-garde painter who lived in Paris. The man in yellow is Charles Baudelaire.”

Vittorio Corcos, Sogni (1896)
Dreams (1896).

Jag fick en kritisk kommentar om min text om Svenska Akademien, några ifrågasättanden om vikten jag tillskriver Akademien och att de bör ”tillgodose både jämn könsfördelning och kulturell diversitet”. Svar på detta står redan i min text. Jag har mycket litet tålamod för den som inte kan läsa innantill.

Den kritiska hävdade också att Akademien inte har något ”egen värde [sic!]” och att de bör bedömas efter deras resultat. Har Akademien inget egenvärde? Jo, det är klart att de har. De, till skillnad från någon av landets litterära prisutdelare, får gemene man att en gång per år plötsligt läsa seriös litteratur. Ett utlåtande som att Akademien skulle sakna egenvärde liknar de påståenden som säger att ingen litteratur är bättre än någon annan, vilket helt enkelt inte är sant. De Aderton är ett antal av Sveriges ledande litterära experter. Visa mig en litterär institution med större expertis så kan vi prata.

Det klagas en hel del på Svenska Akademien. De Aderton har fel ålder, fel kön, fel åsikter eller fel utbildning. De är alla gamyler, de saknar fräscha ögon eller koppling till samtiden. Akademien består enkom av fem kvinnor (varav en bestämt sig för att inte vara med och leka). En av dem är tydligen höger. De har spridda utbildningar.

Man kan också säga att de flesta är tämligen erfarna inom sitt ämnesfält och att kopplingen till samtiden är irrelevant eftersom de sitter i Akademien för att utnämna potentiellt tidlösa texter. Man kan upplysa allmänheten om att Akademien är en långsamt utvecklande institution, eftersom man måste dö för att komma ur den (inte ens Ekman tar sig ur, som har valt att stanna hemma och vara politisk och skita i litteraturen*). Om en balans i kön kommer uppstå kan ingen säga, men tittar man på ledamöternas utbildningar och sysselsättningar kunde jag inte vara mer tillfreds. Könsorganens symmetri spelar törhända mindre roll. Jag struntar faktiskt i att där sitter fem kvinnor och tretton män. Om jag var rik och kunde upprätta något sådant som en litterär institution som varje år ger en författare uppmärksamhet för dennes litterära gärning, hade jag också velat att det bedömdes av en uppsjö skönlitterära författare, professorer i litteraturvetenskap, i nordisk litteratur, nordiska språk, historia; av människor som dagligdags arbetar med litteratur eller språk.

Jag är verkligen inte intresserad av era åsikter om det senaste valet av nobelpristagare i litteratur om det är grundat på vad du tycker om en ledamots eventuella åsikter eller politiska ställning – tyvärr stöter jag på dem lite för ofta för att inte irriteras. Ledamöternas eventuella åsikter eller politiska ställning hör inte till deras jobb som ledamöter. De sitter i Akademien för att göra ett utbildat jobb. Vem som helst som sitter i Akademien färgar sina litterära åsikter om författare baserat på vem de är som människor – ja – men de vet lika väl som naturvetaren vad det är att vara objektiv, det vill säga: de kan skilja kvalitet från ickekvalitet. (Och du har ingen aning om hur de är som människor.) Det finns inom litterära sammanhang något sådant som expertis. Det är sant.

Litteraturvetenskap är en vetenskap. Den handlar inte om att säga att den här boken är bra, för den påminner mig om min gamla pojkvän i högstadiet och jag tycker att den författaren borde få priset.

Lika lite bryr jag mig om du tycker att nobelpriset faktiskt borde gå till Joyce Carol Oates för att hon är en kvinna och en kvinna förtjänar nobelpriset. Oates kommer aldrig att få något nobelpris, eftersom Akademien tittar på hela författarskap och Oates har skrivit för mycket skit. Det gör många författare, ety de måste tjäna sitt leverbröd. De som skriver skit får inte nobelpris. Skiten kommer således inte ur fittan och beslutet att inte ge nobelpriset till en kvinna grundas inte på författarens kön utan dess texters litterära kvalitet.

* vilket jag ser som ytterligt oansvarigt.

bild
Torsten Rönnerstrand.

Korrar Amandas uppsats, som hon själv beskriver som en “litteraturvetenskaplig laboration”. Alltså den litteraturvetenskapliga extasen man får av det uttrycket.

Sen citerar Caroline vackraste jävla Pounddikten.

Alla kränkta vita män går inte att generalisera. Här är Theodor W. Adorno i baddräkt.

Jag läser nästan bara saklitteratur om medeltiden, denna vackert missvisande term som ska representera 1000 inte så anspråkslösa år efter antiken. Just nu läser jag Michael Nordbergs Den dynamiska medeltiden (vars titel folk finner humoristisk) och Dick Harrisons Stora döden (är så glad över denna utförliga svenska inlaga!). Jag tycker himla mycket om historia, särskilt uppskattar jag nu populärhistoria, därför att jag inte har det antropologiska helt tillrättalagt än* (jag inbillar mig att när man väl kan historien kan man den som alfabetet, men så är det kanske inte**, särskilt inte vid min ålder***). Och för all del för att det är så trevligt. Jag menar Peter Englund! När jag första gången läste Förflutenhetens landskap var även första gången farfar på vackraste värmländska sa “jaså du måste rita i böckerna också”**** och sedan dess har han upprepat den repliken och jag har repat upp och lagt bokens fakta på plats. Förvisso älskade jag också Vikingarnas slavar, som ju är jävligt hardcore, den är verkligen minutiös i sitt fokus, en avhandling av den typ jag hoppas kunna äta till frukost efter några år av pophistoriabakelser.

* annat är det ju med litteraturens historia, min älskade.
** särskilt som man hela tiden måste infoga fakta, som att lägga till en bokstav mellan m och n, nej, jag vet inte hur jag ska se på detta – hur gör historikerna själva? undrar jag.
*** ack.
**** jag strök alltså under mening efter mening.